Rosie på banan med Team 13

Sommaren 2019 var jag och Mikael på sommarsemester i Dalarna och vi besökte bland annat Rättviks Go Kart bana. Banan där är spännande och det var oerhört kul att köra fort med hyrkart utomhus där banan dessutom svänger över krön. Tanken föddes om att kanske göra detta igen som hobby. När 2019 gick över till 2020 fick jag en ”spark framåt” genom att bli uppmärksammad på att Go Kart klubben Team 13 i Torslanda har nybörjarkurser i karting.

Pyssel med siffror inför första träningen

Sagt och gjort, jag anmälde mig och Grundkurs 1 gick av stapeln två kvällar sent i januari. Körning på inomhusbanan i Torslanda samt teorigenomgång med skriftligt prov på flaggor och annan teori. Det som slog mig var att det var enbart jag som var vuxen på kursen, resten var ett gäng tonåringar med föräldrar. Inte så märkligt ändå, med tanke på att man oftast börjar en karriär eller hobby när man är i den åldern. Grundkurs steg 2 hölls några veckor senare med en mycket intressant teori-kväll på klubben. Även här var alla tonåringar och småkids med, jag är mäkta imponerad över småbarnens uthållighet och tålighet med tanke på att det mesta av allt det intressanta låg på vuxen-nivå. Steg 3 skulle ha ägt rum lördagen den 4 april men blev dessvärre inställd på grund av den pandemi som drabbat världen.

62:an skall ut

Jag hade nog tänkt vänta med att köpa egen kart och låna en på steg 3 – kursen men så kom jag i kontakt med en klubbmedlem som hade en kart att sälja. På min födelsedag, en torsdag i februari, åkte vi ut till klubben för att se på karten och då bestämde jag mig på plats för att köpa den. Det verkar vara så att antingen är man med och då har man egen kart, eller så är man inte med. Så jag tänkte att jag ska vara med och ge den här sporten en chans. Motorsport är egentligen helt nytt för mig, jag har aldrig gasat och kört tokfort, varken som ung eller som vuxen. Men va fan, nu testar jag detta. Medan jag väntar på att vårsolen ska anlända och utomhussäsongen startar så kör jag kart på datorn med ratt från G29 från Logitech. Jag gillar rFactor och banan i Roskilde men uppskattar även Kart Krafts olika banor.

Klubbmedlemmar kör så det ylar

Min nyinköpta kart är en Tony Kart med vissa Kosmic-delar. Den har plomberad Rotax-Max motor och den har ett antal år på nacken. Men fullt godkänd för träning och tävling. Eftersom jag aldrig gillat att stå som reklampelare för företag ( om de inte sponsrar mig förstås…) så har Mikael och jag folierat karten med en blå folie från 3M, helt utan reklam. Tyvärr ser färgen oerhört mycket snyggare ut på bild i solsken än vad den gör i verkligheten, men sånt är livet. Resultatet är helt okej, bättre än ett hop-plock av gamla dekaler, det är ett som är säkert. Jag valde nummer 62 som mitt startnummer, än så länge har jag inte sett någon med samma nummer. Min personliga utrustning köpte jag på Unikart i Tagene, Göteborg. De sålde mig ett kit med skor, overall, handskar och huva. Allt fungerar fint men overallen ger mig en insikt om att de flesta som bär storlek L även har en rejäl kagge som ska inrymmas någonstans. Det märks på kardborrbandet i midjan där jag nog behöver sy på en extra remsa. Dessutom skall man ha hjälm och jag köpte min kombinerade MC- och karthjälm på XLmoto via nätet. Som debutant köper man en debutantlicens av Svenska Bilsportförbundet, det har jag gjort under våren. Den, tillsammans med ett medlemskap i en Kartklubb, gör att jag kan träningsköra på bana och tävla. Detta med tävling känns ännu rätt skrämmande och avlägset för min del, jag är absolut inte redo för det. I nuläget har jag kört ca 15 varv på blöt bana i blåsigt mars väder och ca 15 varv på torr bana i solsken.

Brum, brum, brum, vrooom…

Dock kör jag på tok för sakta för mitt, kartens och de andras bästa. Det jag måste tänka på är att gasa mycket mer på raksträckorna, bromsa hårt, kort och distinkt för att sedan gasa mig ur kurvan mycket snabbare än jag gör nu. Jag behöver se apex i kurvorna snabbare och styra dit med mer distinktion. Det kommer rök från min kart ibland, det gör det inte för någon annan. Jag måste se längre fram och inte behålla blicken nere vid nosen på karten, som jag gör nu. Det är så typiskt, det är alltid så man gör när man lär sig nåt nytt, vare sig det handlar om att köra bil eller cykla MTB. Man låser fast blicken framför sig istället för att höja blicken och se det som kommer en bit bort. Det är så mycket tekniskt och mekaniskt jag inte har koll på när det kommer till hur karten fungerar. Jag märker att jag inte är van vid detta, men det är kul så jag fortsätter. Det är så att jag måste lita på tekniken och på att karten levererar, den har en enorm kapacitet, vilket jag inte har fattat. Dessutom är det ju så att jag inte känt mig riktigt rädd än, och har jag inte det så kan jag pressa på mer.

Klubbens logga. (bild lånad av Team 13)